Lisbeth

29 oct. 2009

These photos are dedicated to Damien and David.


4 March 2009

I mitt hus, finns det inte minsta lilla kanelbulle. Ytterst sällan jag tillverkar dessa viktökningstillbehör numera. Drar mig till minnes en dag i slutet på 70-talet, när mitt hushåll andades i tomrummet mitt emellan två bullbak. Då kommer min högst eminente äldste son in med nån kompis, och fäller de dräpande orden: "Vad är du för mamma som inte ens har nåra bullar?" Efter min sons emigration till det, enligt honom "Promised Land" tror jag mig numera förstå orsaken, bullbrist!!

Nog om detta. Vill med två foton, det första taget fredag 2:a oktober under en alldeles underbar solskenspromenad med Trassel till Maranäsvältan. Senare samma dag gjorde jag kanske säsongens sista cykeltur till Byske. Blev varse ett fenomen, som jag gärna varit lyckligt omedveten om. Nämligen problem med att hålla fötterna kvar i normal kroppstemperatur. Det var ca.  +2 och solen hade dalat ner i skuggivningsnivå. Tungt som f-n gick det att cykla, så ner till fotknölarna dröp jag av svett, men sen var det djupfryst. Så kontentan av det blir, skoterskor på, vid låga temperaturer i kombination med cykelåkning.

Trassel vid Maranäsvältan 2:a okt.

 Men idag noterar jag 4:e oktober, kanelbullsbefriad, men detta i stället:

Utsikt från stugubron.


Men för att tillfredställa kanelbegäret, så har jag stekt äppelbitar i smör med kanel och lite farinsocker, och äter det med vaniljvisp (ovispad). Och för att relatera till det jag skrev i början, viktökningstillbehör, så visst är detta mums för fettdepåerna, men det är engångs till skillnad mot kanelbullar som fyller frysen och skapar frosseriångest i flera dagar.