Lisbeth

Med anledning av att min son fyller 45 år idag, ska jag publicera ett brev som jag skrev till "Ingen" när jag själv nyss fyllt 45. Jag gick en data-kurs och vi skulle träna att skriva på datorn, därav blev detta skrivet.

Hej Ingen!

Ska skriva och berätta litegrann om mig själv, vad som hänt i mitt liv och vad jag hoppas kan komma att hända i framtiden. Eftersom solen skiner från en klarblå himmel idag, hoppas jag att det går lätt att formulera mig positivt, eftersom mitt liv har varit gott och förhoppningsvis fortsätter att vara det.

Jag föddes i ett småbrukarhem 1950 yngst av tre syskon, en eftersläntare.  Vår familj livnärde sig på det som fem kor gav. Min far arbetade säsongsvis i flottningen och med skogsarbete. Under min uppväxt var pengar definitivt frånvarande, men jag minns inte heller att jag saknade något. Tryggheten kompenserade frånvaron av materiella ting.

Jag började småskolan som 6-åring, liten rädd och osäker. Jag grät mig igenom de två åren i Selets Småskola. Eftersom vi bodde på Backa, 7 km från Selet, så var det nog avståndet från hemmet som skrämde mest. Det hjälpte inte att jag kunde läsa skriva och räkna, jag var nog inte alls skolmogen, som det då kallades. Resterande fem år i Folkskola var nere i Byske och då hade min psykiska mognad hunnit ifatt mig, för de åren klarade jag utan rädslor.

 

Från början på 50-talet till början på 60-talet förändrades förhållandena ganska radikalt. Mina äldre syskon hade flyttat hemifrån och plötsligt började det finnas pengar hemma hos oss. Detta gjorde att mina föräldrar "hade råd" att sätta mig i realskolan,vilket också skedde mot min vilja. Jag ville i stället ut och jobba och tjäna egna pengar som min bror och syster hade gjort. Så de fyra åren i realskolan har passerat som i ett töcken. Det viktigaste som hände då som satte djupa spår i resten av mitt liv var, att jag mötte "honom".

Efter realexamen fick jag ett arbete där jag alternerade mellan hembiträdessysslor och charkfabriksjobb ute på Sunnanå. Den anställningen gav inte många slantar i min börs. så efter nån månad började jag arbeta hemma hos en tandläkarfamilj med två barn, där jag visades mer uppskattning.

 

Dock hände det som har påverkat resten av mitt liv. Jag blev gravid med Fredrik, som föddes1968 och då hade jag flyttat med Fredriks pappa till N:a Strömfors Boliden. När pappan hade slutfört militärtjänsten sommaren -69 drabbades han av arbetslöshet och det medförde att vi flyttade till Kungsbacka, där han fick jobb som rörmontör. Vi bodde där till hösten -71 när vi flyttade upp till Missenträsk. Där föddes Johan i januari -72 och jag kunde fortsätta att vara hemma med våra pojkar. Vi levde ett ganska enkelt liv, inga stora utsvävningar.

 

Så kom hösten -74 när jag ensam med pojkarna flyttade till Skellefteå, där jag nästan genast fick jobb på Algots, som momentsömmerska vid löpande bandet. Ganska tråkigt arbete, men god sammanhållning med arbetskamraterna och jag kunde ju försörja  oss. När sommaren -77 kom, så var Algots saga all. Så det blev för mig och alla mina jobbarkompisar att traska ut i arbetslöshet. Jag hade under de här åren träffat en man från Fällfors, det blev så att jag flyttade upp till honom med pojkarna den hösten. Under de åren tillsammans med honom hade jag en massa olika tillfälliga jobb. Bl.a. dagbarnvårdare åt kommun, städerska åt JCC på olika byggarbetsplatser, fiskrensare och fiskpacketerare i Jävrebodarna och mellan 83 - 86 som plastarbetare på Utternbåtar. Vår dotter Pernilla föddes -79 och jag hade förmånen att de första åren få vara hemma med henne.

 

Så kom hösten -86 när jag valde att leva ensam med mina tre barn. Fick arbete på Gullringshus i Byske i februari -87. Där fick jag ha det stora nöjet att arbeta fram  till 1993 när de stängde fabriken för gott och jag blev arbetslös igen. Sen dess har jag hankat mig fram på kortare anställningar och kurser.

Men jag har under alla dessa år titulerat mig "Mamma", för det är under alla förhållande mina barn som varit de viktigaste i mitt liv.

 

Nu när pojkarna har flyttat hemifrån så har jag till min stora glädje fått ytterligare två fina flickor, deras respektive sambos Emma och Carola. Numera gör jag och Pernilla som fortfarande bor hemma hos mig, våra semesterresor för att besöka Fredrik o Emma som bor i Sundbyberg sen fyra år. Och Johan o Carola kommer hem till oss ibland. De bor i Norrfjärden och det är inte så långt från Fällfors.

 

Nu hoppas jag att Pernilla efter utbildning får möjlighet att försörja sig själv som pojkarna gjort. Då kommer väl den omtalade tiden när jag ska "förverkliga" mig själv. Inte för att jag vet vad det innebär, för jag tycker nog att jag har levt ett verkligt liv.

 

Nu har jag berättat en massa fakta om mitt liv. Inne i allt detta döljer det sig så mycket som gett mig både glädje och sorg. Men väldigt mycket erfarenhet och kunskap. Jag har ett gott liv bakom mig och hoppas att resten av livet ger mig lika mycket.

 

Vänliga Hälsningar Lisbeth